För ungefär tre år sedan gick jag in i väggen. Det som först bara kändes som stress och trötthet utvecklades till något mycket större. Under min sjukskrivning lärde jag känna sidor av mig själv som jag tidigare inte riktigt mött – ångest, oro och till slut även torgskräck. Saker som tidigare varit självklara, som att gå ut bland människor eller ta sig till olika platser, kunde plötsligt kännas överväldigande.
Den tiden blev på många sätt en period av både kamp och reflektion. Jag tvingades stanna upp och fundera över livet, över prestation, identitet och vad det egentligen innebär att må bra. Psykisk hälsa blev inte längre något abstrakt eller något som bara gällde andra – det blev något väldigt nära och personligt.
När jag så småningom började må bättre och försökte hitta tillbaka till vardagen igen, valde jag att börja en fotoutbildning. Fotografi blev för mig ett sätt att uttrycka sådant som ibland är svårt att sätta ord på. Kameran gav mig ett verktyg att utforska både mig själv och andra människor på ett nytt sätt.
När jag senare skulle göra ett fotoprojekt under utbildningen kändes valet ganska naturligt. Jag landade i att projektet skulle handla om psykisk hälsa. Inte på ett förenklat eller stereotypiskt sätt, utan som något mänskligt och komplext – något som finns i många människors liv, ofta dolt bakom vardagens yta.
Det här projektet föddes ur en vilja att lyfta fram människors inre liv utan att förenkla. Jag arbetar i svartvitt för att ta bort färgens distraktion och i stället låta uttryck, kroppsspråk och ljus bli samtalets språk. När färgen försvinner blir ansikten, blickar och små nyanser i uttrycken tydligare, och det skapar ett mer avskalat och ärligt möte.
