Om Diakoniassistenten
En plats för medmänsklighet och tankar
Jag heter Lasse Andersson och är snart 52 år. Till vardags arbetar jag som diakoniassistent i Equmenia kyrkan i Sandviken. Där jag möter människor i skiftande livssituationer. På den här sidan delar jag reflektioner kring tro, omtanke, etik och samhällsfrågor — texter som ska väcka tankar och ibland provocera för att få oss att se saker ur nya perspektiv. Jag tror på samtalets kraft
Politik, kristen grundsyn och valet....
Jag känner en växande oro när jag lyssnar på den politiska debatten i Sverige just nu. Det pratas om bensinpriser, energipriser, modersmålsundervisning och utvisningar – som om dessa frågor vore enkla knappar att trycka på för att vinna poäng, snarare än delar av ett större samtal om vilket samhälle vi vill vara.
Och när löften inte infrias skyller man gärna på tidigare regeringar. Men nu, när vi närmar oss slutet av en mandatperiod, borde man kunna stå rakryggad och säga: Det här har vi gjort. Det här har vi inte lyckats med.
Att inte våga det gör mig fundersam. För ansvar handlar inte om att hitta någon att peka på – det handlar om att stå för sina beslut.
Samtidigt hör jag hur man ibland gömmer sig bakom en ”kristen grundsyn”.
Men en kristen grundsyn handlar inte om att dra gränser mellan människor. Den handlar om kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, ödmjukhet och om att varje människa bär ett okränkbart värde. Det är de bärande pelarna. Det är själva hjärtat.
När politiken använder kristna ord men glömmer kristna handlingar, då blir något skevt.
Under den här mandatperioden har flera beslut också fått tydliga konsekvenser för enskilda människor:
- Avskaffandet av möjligheten till spårbyte gör att tusentals personer som arbetar, försörjer sig och är etablerade i Sverige riskerar att utvisas.
- Skärpta regler kring utvisning och återreseförbud skapar långvarig otrygghet för familjer och barn.
- Otydliga och senfärdiga energikompensationer har pressat hushåll, företag och föreningar.
- Kultursektorn har drabbats av nedskärningar och minskade stöd, vilket tystar scener, föreningar och fria kulturutövare – och därmed de mötesplatser som bygger gemenskap, kreativitet och demokrati.
Det här är inte bara politiska beslut.
Det är beslut som påverkar människors liv, trygghet, framtidstro och tillhörighet.
Och mitt i allt detta får vi aldrig tappa bort det viktigaste:
Att allas värde är lika stort, oavsett språk, ursprung eller ekonomi.
Att människovärdet inte är något man kan kompromissa med för att vinna en debatt.
När politiken reduceras till slagord och syndabockar tappar vi något av vår gemensamma själ.
Vi glömmer att trygghet byggs genom tillit och gemenskap – inte genom att peka ut vilka som ska stå utanför. Vi glömmer att kultur, språk, berättelser och möten är det som håller oss samman.
Och då undrar jag:
Var är alla vi vanliga människor?
Du och jag. Våra grannar. Våra vänner.
Varför höjer vi inte rösten när man börjar göra skillnad på människovärdet?
Vi kan bättre än så.
Vi är bättre än så.
Hundpromenad Med Barney
och John Lennon
Igår kväll när jag var ut och gick med Barney (våran hund) så lyssnade jag på en version av John Lennons Imagine. Det är en sång som alltid öppnar något i mig, men just i går fastnade jag vid den där enkla, nästan naiva visionen om att människor skulle kunna leva i fred.
En enda rad dröjde kvar: ”Imagine all the people living life in peace.”
Den är så kort, men den bär ett helt ansvar i sig.
För samtidigt som jag lyssnade på låten så tänkte jag på vår tid. På krigen som rasar. På familjer som tvingas lämna allt. På barn som bär minnen som ingen människa borde bära. Och på oss — de vuxna — som står mitt i allt detta och förväntas hålla ihop både samhälle och medmänsklighet.
Att vara vuxen i dag är att våga se komplexiteten utan att förlora hjärtat.
Det innebär att:
• vi behöver fungerande system, ordning och ansvarstagande
• men också att varje människa som kommer hit bär samma värde som du och jag.
Det är inte en motsättning.
Det är själva kärnan i ett moget samhälle.
När någon flyr hit möter vi inte ”invandring” som ett abstrakt fenomen.
Vi möter en människa.
En människa som kunde varit du, kunde varit jag, om livet tagit en annan vändning.
Att stå upp för människovärdet är inte att blunda för svårigheter.
Det är att vägra låta rädslan definiera vilka vi blir.
Lennons sång är ingen politisk manual.
Den är en inbjudan till att föreställa sig en annan hållning.
En värld där vi inte börjar med misstänksamhet, utan med värdighet.
Där vi inte låter krigets logik smitta våra hjärtan.
Där vi vågar tro att fred börjar i hur vi talar om varandra — och hur vi möter den som är ny.
När människovärdet får vara kompassen blir samtalen annorlunda.
Då kan vi tala om ansvar utan att förhärdas.
Om trygghet utan att stänga hjärtat.
Om migration utan att glömma att varje liv är heligt.
Imagine påminner mig om
Att början till en bättre värld startar med människor som vägrar sluta se varandra som människor.


För världen förändras inte bara av stora beslut,
utan av små steg, små val, små handlingar
som tillsammans pekar ut en riktning.
Så frågan växer i mig:
Hur går vi vidare från här?
Hur bygger vi något hållbart
i en tid som känns så skör?
Hur hittar vi en väg som inte bara leder bort från krisen,
utan mot något som faktiskt liknar hopp?
Kanske börjar det med att vi vågar se varandra igen.
Vågar tala med mindre rädsla och mer nyfikenhet.
Vågar tro att framtiden inte är förlorad,
bara ännu inte formad.
Det är som världen håller andan

Lasse Andersson
Nyheterna rullar förbi som vågor som aldrig hinner lägga sig,
och varje våg bär med sig ännu en berättelse
om oro, splittring, förlust eller kamp.
Vi ser människor fly,
människor utvisas
människor stå kvar,
människor resa sig,
människor falla.
Och mitt i allt detta försöker vi fortsätta våra liv
som om marken under oss inte rör sig.
Det är lätt att bli trött.
Lätt att bli hård.
Lätt att sluta lyssna.
Men kanske är just nu den tid
då vi behöver lyssna som mest.
När gränserna flyttas – och rubrikerna hjälper till
När gränserna flyttas – och rubrikerna hjälper till (20260218)
Jag pratade nyligen med en herre som bott många år i USA.
Som det ofta blir kom samtalet in på Trump.
Han uttryckte en försiktig optimism över att utvecklingen i USA kanske är på väg att förändras, att fler börjar ifrågasätta, till och med inom den rörelse som tidigare stått honom närmast.
Och där någonstans stack jag ut hakan.
Jag sa:
”Det är inte Trump som är det största problemet.
Det är att gränserna nu är så förskjutna att nästan vem som helst — bara de kan prata och föra sig — kan kliva in och ta över.
Och vi kommer att stå där och tycka att allt är bra.”
Det är det som gör mig genuint orolig.
Inte personen, utan principen.
Inte individen, utan mekanismen.
När en gräns väl flyttats är det sällan den flyttas tillbaka.
Det som tidigare hade varit otänkbart blir plötsligt möjligt.
Det som tidigare hade varit en varningssignal blir vardag.
Det som tidigare hade fått oss att reagera får oss nu att rycka på axlarna.
Och det är inte bara i USA.
Vi ser det i Sverige också.
Och här spelar media en större roll än vi kanske vill erkänna
Vi lever i en tid där rubriker inte bara informerar — de triggar.
De är skrivna för att väcka känslor, inte eftertanke.
För att skapa klick, inte klarhet.
Rubriker som upprör.
Rubriker som skrämmer.
Rubriker som polariserar.
Rubriker som får oss att tro att världen är farligare, hårdare och mer delad än den egentligen är.
Och när vi matas med det dag efter dag, år efter år, händer något med oss.
Vi vänjer oss.
Vi blir avtrubbade.
Vi börjar acceptera ett tonläge som vi aldrig hade accepterat för tio år sedan.
Vi börjar se människor i kategorier i stället för som individer.
Vi börjar tro att hårdhet är det enda språket som fungerar.
Media skapar inte problemen — men de förstärker dem.
De förstärker känslan av att världen är på väg åt ett håll där vi måste välja sida, vara rädda, vara misstänksamma.
Och när vi är rädda är det lättare att flytta gränser.
Lättare att acceptera sådant vi annars hade reagerat på.
Det är den utvecklingen jag är rädd för
Att vi blir så vana vid att gränserna flyttas att vi slutar se det.
Att vi slutar reagera.
Att vi slutar fråga:
”Är det här verkligen rätt?”
För när gränserna för vad som är rimligt, anständigt och mänskligt flyttas —
då flyttas också gränserna för vad vi accepterar i varandra.
Och i oss själva.
Det är därför samtal som det jag hade med den här mannen är så viktiga.
Inte för att vi ska enas om allt,
utan för att vi ska fortsätta vara vaksamma.
Fortsätta tänka själva.
Fortsätta hålla fast vid att demokrati inte bara är valresultat,
utan också värderingar, språk, respekt och ansvar.
Gränser flyttas inte bara av politiker.
De flyttas av oss —
när vi tyst accepterar,
när vi slutar reagera,
när vi låter normaliseringen ske utan att ställa frågor.
Och kanske är det just där vårt ansvar ligger:
Att inte låta oss dras med av rubriker som vill uppröra mer än de vill upplysa.
Att inte låta oss vänja oss vid hårdhet som om den vore nödvändig.
Att inte låta oss tro att det extrema är normalt bara för att det syns mest.
För när gränserna väl är flyttade…
då är det svårt att få dem tillbaka.
Först kom de...
Tankarna far genom mitt huvud
Jag läser dikten “Först kom de…” igen, och den känns mer relevant nu än någonsin.
Först kom de för att hämta socialisterna, men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialist.
Sedan kom de för att hämta de fackanslutna, men jag höjde inte min röst
för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de för att hämta judarna, men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar som kunde höja sin röst för mig.
Det här är en påminnelse om vad som händer när vi normaliserar en politik som bygger på att dela upp människor i “vi” och “dom”. När man step by step flyttar gränserna för vilka som räknas, vilka som förtjänar trygghet och vilka som ska pekas ut som problem.
Och ja — jag ser tydliga paralleller till det som händer i svensk politik idag, särskilt i retoriken och förslagen från Sverigedemokraterna. Förslag om “återvandring”, differentierade rättigheter, misstänkliggörande av minoriteter, begränsningar av asylrätten och en syn på människor som om vissa är mer värda än andra. Det börjar alltid med någon grupp som inte är “vi”.
Men dikten påminner mig: det slutar inte där. När tystnaden breder ut sig och vi inte står upp för varandra, blir vi alla mer sårbara.
Jag vill inte leva i ett land där man låter det ske i tystnad. Där man accepterar att vissa människors värdighet blir förhandlingsbar.

Så mycket bättre
Lasse Andersson
Jag sitter och tittar på Så mycket bättre 15 år och Mikael Wiehes låt Flickan och kråkan kommer. Det är något med hur den framförs som gör att den landar helt annorlunda än annars. Avskalat. Naket. Det går liksom rakt in.
Plötsligt hör jag inte bara en låt, utan en berättelse. Flickan känns som någon som vill väl, som försöker göra rätt, men som samtidigt ställs inför något som är större än henne själv. Kråkan blir allt det där svåra vi helst inte vill ta i – det obekväma, det som stör bilden av hur vi vill se oss själva.
När jag lyssnar här i soffan tänker jag på hur lätt det är att prata om värderingar och hur mycket svårare det är att leva efter dem. Att bry sig på riktigt, när det inte är enkelt eller bekvämt. Låten väcker en slags sorg, men också ett ansvar. Som om den frågar: vad gör du när du ställs inför det här?
Det slår mig hur aktuell den känns. Som att den lika gärna hade kunnat vara skriven i dag. Inte för att den ger några svar, utan för att den tvingar en att känna efter. Och kanske är det därför den fastnar.
När sista tonen klingar ut sitter jag kvar en stund. Lite tystare. Lite mer eftertänksam. Och med känslan av att Flickan och kråkan egentligen handlar om oss – och om vad vi väljer att göra när det verkligen gäller.


Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig
Fotspår i sanden
Okänd
Gud
Ge mig mod att tro på det goda
mitt i allt som skaver, oroar och drar ner.
Gud, öppna mitt hjärta denna dag.
Gör mig uppmärksam på det som helar,
tacksam för det som bär,
och lyhörd för de människor
som behöver ett vänligt ord eller en stilla närvaro.
Låt min tro få växa –
inte genom perfektion,
utan genom att jag vågar komma till dig
precis som jag är.
Amen
Det finns stunder då tron känns självklar – men oftare föds den just där livet skaver. När vi inte längre bär oss själva, när oron tar över, när vi inte ser vägen framåt. Spår i sanden påminner oss om att Gud bär oss i de ögonblicken. De bibliska texterna för igår visar samma sak, men genom tre olika människor som alla möter Gud från en plats av brustenhet. Där, mitt i det ofullkomliga, börjar tron ta form.